Höftledsdysplasi

Förklaringar, råd och anvisningar av Lars Audell och Åke Hedhammar, SKK:s veterinäravdelning.

Höftledsdysplasi (felaktig utveckling av höftleden) är en relativt vanlig åkomma hos framför allt våra storvuxna hundraser. Till skillnad från höftledsdysplasi hos människa där utvecklingsrubbningen i flertalet fall kan påvisas redan hos spädbarn kan man hos hundar ytterst sällan hitta några fel på de unga valparna. Rubbningen i ledens utveckling äger rum under hundens uppväxttid och först när skelettet är moget kan man med god säkerhet bedöma höfternas utseende medhjälp av röntgen.

Från och med 2000.01.01 gäller inom hela Norden att hundarna skall vara minst 12 månader gamla för att höftlederna skall bli officiellt bedömda på SKK och resultatet skall kunna införas i SKK:s register. Dock gäller för ett antal raser: Bullmastiff, douge de bordeaux, grand danois, leonberger, maremmano-abruzzese, mastiff, mastiff nepolitano, Newfoundlandshund, landseer, pyrenéerhund samt S:t bernhardshund att dessa raser skall ha uppnått 18 månaders ålder för en officiell höftledsdiagnos. Röntgenbilder av hundar med misstänkta ledfel kan avläsas från och med 6 månaders ålder. Denna tidiga avläsning görs enbart för att hundar med eventuellt grava fel skall få adekvat behandling av veterinär och besparas onödigt lidande.

Samtliga hundar skall vara ID-märkta senast vid röntgentillfället av SKK godkänd metod.

Gradering

Röntgenundersökning kan aldrig bli en exakt metod för fastställande av en hunds höftledsstatus. Några helt tillförlitliga, mätmetoder för de olika graderna av dysplasi finns inte. För djurägarens skull och för att undvika att hundar felaktigt klassas som dysplastiska är därför målsättningen att i tveksamma fall hellre fria än fälla.

    A   Normala höftleder
                B   Nästan normala/gränsfall

C   Lindrig dysplasi
D   Måttlig dysplasi
     E   Höggradig dysplasi

Övriga förändringar

Höftledsdysplasi ger förr eller senare upphov till förslitning av brosket i höftleden. Broskförslitningen kan ses på röntgenbilden men mycket snart tillkommer benpålagringar som kan urskiljas relativt enkelt. Dessa benpålagringars storlek och utbredning är ett relativt gott mått på graden av broskförslitningen i leden. Pålagringarna ökar i regel med åldern och leder ibland till att höftleden blir helt deformerad hos den gamla hunden. Detta gör att röntgen bilder av gamla hundar med kraftig pålagringar inte går att bedöma ur dysplasisynpunkt. Något säkert samband mellan pålagringarna och smärta finns ej. Det är dock ovanligt att äldre hundar visar några symtom från höftlederna utan att det föreligger benpålagringar. För att ge ägarna tillhundar med dysplasi ytterligare information om deras hundars höftledsstatus anges i röntgenutlåtandet om benpålagringar kan ses och i så fall hur stora och utbredda de är

LBP         = lindriga benpålagringar
MBP        = måttliga benpålagringar
KBP         = kraftiga benpålagringar

DUPLEX  = båda sidor

Det  bör observeras att gamla hundar i enstaka fall kan få pålagringar och även smärtor från höftlederna trots att höftlederna varit utan anmärkning eller till och med utmärkta när hundarna varit unga. Oftast är det fråga om en förslitning som drabbar även andra leder. Detta ses speciellt hos hårt arbetande bruks- och draghundar samt avelstikar.

Symtom hos hundar med höftledsdysplasi

Det är omöjligt att enbart av en röntgenbild kunna utläsa om en hund lider av sitt höftledsfel. Det finns hundar som är halta och visar andra tecken på smärta trots att de bara har en lindrig dysplasi, medan enstaka hundar med kraftig dysplasi kan vara helt symptomfria. Sättet att hantera den enskilda hunden framför allt vad avser motion och hundens utfodring samt hundens psyke och vilja att röra sig är många gånger av avgörande betydelse.

Generellt sett har hundar inom små hundraserna mindre problem av höftledsfel än större och tyngre hundar.

Inom de medelstora och storvuxna kan man säga att hundar med höftledsdysplasi grad C sällan visar tecken på smärta eller hälta vid ung ålder. De får dock i regel med tiden små pålagringar och i enstaka fall inskränkt rörelseförmåga när de blir gamla.

Hundar med höftledsdysplasi grad D eller E kan vara kliniskt friska eller ha relativt litet besvär men en del kan utveckla svåra tecken på smärta och rörelseinskränkning, särskilt när de blir äldre.

Behandling av hundar med höftledsdysplasi

Ofta ställs frågan hur man skall förfara med hundar som har höftledsdysplasi. Givetvis bör de hundar som visar hälta eller smärta veterinärundersökas. När det gäller de hundar som ej visar några tydliga symtom av sina höftledsfel kan man som generell regel säga att de bör motioneras regelbundet men med måtta. Hård motion, hinderlöpning och dragning med pulka bör undvikas, åtminstone för hundar med grövre dysplasigrad.

Övervikt innebär också en ökad belastning av höftlederna. Hundar med höftledsdysplasi skall därför hållas slanka.

Vid svårare besvär orsakade av höftledsdysplasi kan man hos unga hundar som sista utväg företaga en operation (borttagandet av ledhuvudet) som kan göra det möjligt för dem att leva ett relativt normalt liv. Operationen rekommenderas dock ej på stora och tunga hundar. Äldre hundar som börjar få besvär av höftledsdysplasi kan ofta få en klinisk förbättring genom ett ingrepp på lårens insida (pectineusmyotomi). Hunden kommer efter operationen att  gå något mer bredbent och detta bidrar till bättre stabilitet i höftleden. Operationen är relativt enkel och kan vara värd att pröva i en del fall. På vuxna hundar med allvarliga höftledsskador kan även sk protesoperationer (konstgjorda leder) göras. Dessa operationer är dock komplicerade och mycket dyra att utföra.

Bedömning av hundens lämplighet för avel

Riskerna för att en hund skall utveckla höftledsdysplasi är till stor del ärftligt betingade. Detta innebär bland annat att som själva har höftledsdysplasi oftare producerar avkomma med dysplasi an hundar med normala höftleder.

Hundar som vid röntgenologisk bedömning av höftlederna visats ha höftledsdysplasi bör därför inte användas i avel.

Detta gäller alla grader av dysplasi och oavsett om hunden själv visar hälta eller inte. Det faktum att hunden har en felutvecklad höftled ökar riskerna för att avkomman skall få höftledsdysplasi av både lindrigare och gravare former.

Också hundar med normala höftleder kan producera avkomma som får höftledsdysplasi. Riskerna för att en hund med normala höftleder producerar avkomma med höftledsdysplasi ökar om dess föräldrar och / eller kullsyskon har höftledsdysplasi.

Knäleder

Röntgenundersökning av knäleder sker endast avseende boxer. Central registrering av resultat från knäledsröntgen startade 1989 på begäran av rasklubben. För officiell registrering av resultaten kräva att hunden skall vara minst 12 månader gammal och ID-märkt senast vid röntgentillfället. Röntgenremiss skall insändas till SKK tillsammans med röntgenbilden och djurägaren får röntgenresultatet med diagnos i likhet med övriga officiella röntgensvar.

Vad gäller avel avseende olika raser

I Svenska Kennelklubbens registreringsbestämmelser samt i Svenska Kennelklubbens genetiska hälsoprogram står vad som gäller avseende veterinära undersökningar gällande DIN ras.

Överklagande av bedömning

Överklagande av röntgenavläsningsresultat till den nordiska röntgenpanelen kommer fr o m 2000.01.01 att avgiftsbeläggas. Överklagan kan då ske av veterinär och/eller hundägare.

Internationellt certifikat

Det utfärdade röntgencertifikatet kommer att vara FCI:s godkända internationella HD-certifikat.

Avläsningar enligt FCI:s fastställda principer utfärdade i annat land kommer därmed att kunna jämföras med avläsningar gjorda i Sverige.

Övrig Röntgen

Övriga röntgenbilder som insändes till SKK blir avlästa mot erläggande av avgift härför. Dessa resultat blir dock ej officiellt registrerade hos SKK.

Armbågsledsarthros

Förklaringar, råd och anvisningar till hundägare av Lars Audell, röntgenkonsult vid SKK:s veterinäravdelning.

Med armbågsledsarthros menas en onormal förslitning av ledbrosket i armbågsleden. Denna förslitning ses oftast ej på röntgenbilden, men ger upphov till benpålagringar, vilka kan urskiljas relativt tydligt. Pålagringarna tilltar och förändrar leden så länge den onormala förslitningen pågår. Avläsningen av röntgenbilder av armbågar går framför allt ut på att utvärdera om det föreligger benpålagringar i lederna och i så fall hur mycket.

Orsaker till armbågsledsarthros

Orsaken till förslitningen av ledbrosket och de senare uppkomna pålagringarna, är olika typer av tillväxtrubbningar i och under hundens uppväxttid och kan sällan påvisas före 3,5 månaders ålder. Gemensamt för de olika tillväxtrubbningarna är att små men väsentliga delar av ledbrosket inte utvecklas normalt eller att det skadas pga. rubbad utveckling i omgivande benvävnad.

Den vanligaste rubbningen förekommer på armbågsbenets spets, i den nedre, främre delen av ledhålan. Detta kallas fragmenterad processus coronoidus, FPC. Den näst vanligaste rubbningen förkommer på överarmens inre ledrulle i den nedre delen av ledhålan, nästan mitt emot på den plats på armbågsbenet där FPC kan förekomma. Utseendet på denna skada liknar det som ibland ses också i bog- och knäled. Detta kallas ostechondrosis dissecans, OD. En tredje relativt ovanlig tillväxtrubbning har varit känd sedan länge hos  framför allt schäfer. Genom en ofullständig förbening av armbågsbenets tillväxtlinje i den övre delen  av ledhålan bildas en relativt stor ”lös benbit” som är väl synlig på en röntgenbild av leden. Detta kallas ununited processus anconeus, UPC. Ledbroskdefekter kan även ses i andra delar av leden men är ovanliga. De vanligaste benämningarna på ovanstående olika typer av utvecklingsrubbningar är osteochondros (benbroskskada, degeneration ) eller armbågsledsdysplasi (felaktigt utveckling armbågsleden).

Det bör observeras att det enbart är UPC, som är lätt att identifiera på en röntgenbild. Den vanligaste defekten, FPC, är oftast mycket svår att urskilja. Till skillnad från metodiken vid avläsning av höftledsröntgenbilder, där man direkt bedömer det eventuelle felet i utvecklingen av leden och sedan separat anger hur mycket pålagringar som tillkommit (arthrosgrad), är det när det gäller armbågsleder oftast endast möjligt att avläsa om det föreligger benpålagringar och i så fall hur mycket. Hos hundar med tydliga kliniska symtom (bl. a hälta) på grund av defekter i armbågsleden ses dock ofta benpålagringar vid röntgenundersökning redan inom 1 månad efter det att de första symtomen på ledskada har uppmärksammats.

Tyvärr ger inte graden av artros någon säker upplysning om hur  allvarlig den ursprungliga defekten i leden är, speciellt inte hos äldre hundar, eftersom arthrosen ökar med åldern och även är starkt beroende på det sätt hunden motioneras på.

Drabbade raser

Armbågsledsarthros har de senaste 15 åren uppmärksammats och diagnostiserats allt oftare hos hundar av några av de storvuxna raserna. Till skillnad från höftledsdysplasi, som är ett problem för alla storvuxna raser, är armbågsledsarthros bara ett problem för mindre antal av dessa.

För några av de mest utsatta raserna är det dock en vanligare orsak till hälta än höftledsdysplasi. Sedan början av 1980-talet har förekomsten av armbågsledsarthros kontrollerats hos berner sennenhund och rottweiler. På senare år har flera andra raser anslutit sig till kontrollen och 1988 fanns resultat angående ca70 000 hundar registrerade på SKK. Arvbarheten när det gäller rottweiler och berner sennenhund har visats liga i nivå med eller strax under den som gäller för höftledsdysplasi. Andra raser där armbågsledsarthros förekommer, men där vi ej ännu vet arvbarheten, är labrador retriever, Golden retriever, Newfoundlandshund, S:t bernhardshund samt övriga sennenhundar.

Gradering

Vid den centrala granskningen av röntgenbilder graderas armbågsledsarthros enligt följande skala:

        UA             inga påvisbara förändringar

  lbp    (I)      indriga benpålagringar

  mbp  (II)     måttliga benpålagringar

  kbp   (III)    kraftiga benpålagringar

I de fall man helt säkert kan utvärdera grundorsaken till arthrosen skrivs detta i klartext på den del som bifogas röntgencertifikatet. Något säkert samband mellan graderna av benpålagringar och smärtsymtom finns ej, men unga hundar, med måttliga eller kraftiga pålagringar, visar ofta stelhet och hälta framför allt efter hård motion.

Symtom hos hundar med armbågsledsarthros

Flertalet hundar med lindriga pålagringar efter 1 års ålder visar inga tecken på  smärta (hälta).

De hundar som är halta bör undersökas av veterinär. I ett tidigt skede, innan leden har fått för stora förändringar, finns förutsättningar för att ett kirurgiskt ingrepp skall göra hunden besvärsfri. Operationens syfte är att avlägsna alla eventuella lösa bitar eller fragment. En led som redan har pålagringar blir dock aldrig helt frisk igen. Pålagringarna ökar ofta något, även efter en lyckad operation. Hundarna brukar dock kunna bli besvärsfria resten av livet om de inte hålls i allt för högt hull och inte ansträngs kraftigt, såsom vid draghunds arbete eller hård brukshunds- eller jakthundsträning. När hundarna är halta och har stora förändringar i lederna ger operation sällan någon bestående förbättring. Oftast får man istället inrikta sig på att försöka få hunden besvärsfri genom ändrad motion och eventuellt även ge smärtstillande medel de gånger hunden har påtaliga symtom. Vid kroniska, grava hältor som inte svarar på behandling kan av djurskyddsskäl avlivning vara den enda utvägen.

Bedömning av hundens lämplighet för avel.

Vetenskapliga studier visar att utvecklingen av armbågsledsarthros hos de undersökta raserna till stor del är ärftligt betingat. Mycket återstår dock att studera, såsom vilka raser som är drabbade i nämnvärd utsträckning, skillnader i arvbarhet mellan raser, avkommebedömning med avseende på kullsyskon osv. Trots detta rekommenderas redan nu, att endast hundar utan arthrosförändringar användes till avel.